måste berätta om lite bemötande vi fått, tyvärr är de ju många som går omvägar, kollar med "den där blicken" och även vissa som kommer med sina kommentarer. 
Men sånt man är beredd på (även om man egentligen inte skulle behöva de), men så kommer dom där som får en att tro på mänskligheten igen. 

Våran ena granne t-ex en gammal dam blir alltid så glad när vi möter henne, hon är dement så varje möte är den första för henne. Men alltid säger hon hur hon gillar "såna här hundar", hur fina de är och verkar vara så glad. 

Fler gånger har man på bussen fått leenden, några har även kommit fram och velat klappa eller bara berömma, slängt nyfikna blickar som inte alls vart något neg i. 

Sånt gör mig att jag snabbt glömmer allt de negativa man möter, att de finns de som kan skapa sin egen uppfattning. Snart ska vi bara erövra min pappa också haha, han var orolig för mitt välmående när jag kom hem med min bulle, de är ju "osäkra" och "farliga" men den åsikten ska vi snart ändra på så fort jag träffar honom :)